Berättelser om Tottis agilitykurser och tävlingar
 

Vinter-06 - våren 07.

Tyvärr har Totti varit skadad och sjukskriven hela vintern och våren för diskbråck. Två diskbråck fanns det vid röntgen men de ville inte läka ut. De läckte mest var och varannan vecka och sjukperioden var väldigt lång. Varför han drabbades av diskbråck är det ingen som vet, men det mest troliga är att han gjort sig illa vid något tillfälle. När detta i så fall har skett vet jag inte heller, men till och från under en längre tid har han dock visat att han haft besvär med ryggen. Detta har tidigare läkt med lite vila och medicinering, men nu sista gången var det väldigt segt. Han har varit helt sjukskriven i mer än 6 månader. På grund av hans rygg har jag nu tagit beslutet att han inte ska träna eller tävla agility mer. Det finns annat vi kan träna på, där det inte påfrestar ryggen på samma sätt. Väldigt trist är det, eftersom jag är övertygad om att Totti skulle blivit väldigt duktigt i agility. För mig är det självklart att hundens hälsa går före mina intressen, så det var ett ganska självklart beslut.

FRÅN AGILITYDEBUT TILL PRISBELÖNT DISKMASKIN
Sommar-höst-06

Nu har vi tävlat en del under sommaren och jag tänkte summera våra framgångar från säsongen. För visst har vi haft framgångar, kanske inte just sådana som ger en massa tjusiga titlar, men personliga framgångar är värdefulla också.

Efter vår Skåne debut stod hemmaklubbens tävling på schemat den 6 juni. Det var för svåra banor för mig och Totti och vi fick med oss 3 st diskborstar som pris. I den sista hoppklassen för dagen gick Totti ur slalom och fram till 2 funktionärer (han hade tröttnat på mitt tjat) , men jag lyckade ropa tillbaka honom och vi kunde fortsätta. Visserligen blev det fel tunnelingång, men sedan gick det som på räls. Jädrar---säger jag, så fint vi löste de resterande svåra svängarna och den långa målrakan. Så himla jätte-jättebra!

Efter det satsade vi på en Clear-Round i Kungsbacka. Det var fö min födelsedag (fyllde jämna år) och meddelade släkt och vänner att det är ingen idé att ni kommer och grattar för jag är inte hemma. Ett sådant träningstillfälle ville jag inte missa och släkten är van sedan många år, att hundarna går före. Sedan är jag inte helt säker på att de tycker det är helt ok, men dom säger inget (till mig ) i alla fall. Tänkte att jag kommer nog att få ett kanonlopp som present, men vad det beträffar kunde jag lika gärna varit hemma istället. Det var inte mycket som fungerade den dagen. Totti gick brevid hindren och jag fick ropa tillbaka honom, vilket ledde till att de flesta hinder hoppade han från fel håll. Ingen vacker syn!

Bild från Snapphanefejden 2006 i Hässleholm

När det sedan blev semester hade vi ett antal agilitytävlingar och även några utställningar inplanerade. Vi ville gärna ha det sista Certet på Totti och i Tvååker blev det så, och då firade vi att han blev SUCH. Därefter drog vi husvagnen till Hässleholm. Det var tävlingar i 4 dagar men för oss som tävlar i kl 1, var det varannan dag. Vi hade jättetrevliga tävlingsdagar, men oj så varmt det var. Arrangörerna hade löst det fint med vattenslang och bassänger till hundarna, så dom kunde vi hålla svala och fräscha, det var värre för oss människor. Som vanligt diskade vi ut oss i tävlingarna. I ett av loppet höll det på att bli riktigt tokigt. Banan var sådan att när hunden kom ut ur tunneln fanns det ett hopphinder och därefter skulle han göra en 90-graders sväng för att komma mot A-hindret, men precis i linje med tunneln och hoppet fanns långhoppet. Så jag var säker på att Totti skulle fortsätta rakt fram. Där tänkte jag att jag snabbar mig på och ställer mig framför långhoppet och stänger vägen vilket skulle leda till att han skulle välja att svänga mot A-hindret. Nu visade det sig att jag var inte så snabb som jag trodde och hamnade istället rakt i vägen för Totti som ”kraschade” rakt in i mitt ben. Det blev en rejäl smäll och jag hade ont i vaden i 4 dagar. Så ska jag inte göra igen, det har jag lärt mig nu. Jag inte fått lära mig att göra så på kurserna,, men man blir lite desperat när man diskar sig på tävling efter tävling.

Snapphanefejden 2006.

Semestern tog slut men tävlingar fanns kvar. I början av augusti var det dags igen. Nu åkte vi till Halmstad och det var där det hände!!!! RESULTATET. Vi kom med i resultatlistan för första gången. Placering 17 av 38 startande, varav endast 3 var felfria. YES.......Där satt den! Vi brukar inte synas i resultatlistorna eftersom diskade ekipage inte finns med.

Två veckor senare var det dags att tävla i Kungsbacka. Hör och häpna, vi gjorde ett felfritt hopplopp, för första gången någonsin. Det kändes så overkligt på något sätt, för det är ju just detta man drömmer om och nu hände det! Först var det svårt att fatta, att just vi kom runt utan ett enda misstag, men sedan gick det upp för mig att det var helt sant. Vilken glädje- och vilken duktig hund jag har! Storvinsten var vår! Men det började lite så där.

Jag hade kollat mitt startnummer noga och när det så blev min tur gick jag fram och ställde upp framför första hindret. Då hör jag speakern hälsa någon helt annan välkommen. Det skulle vara en man med en Tervuren enligt hans startlista. Då blev jag lite skakis och undrade vad är det som händer. Jag hade ju kollat mitt startnummer. Gick till inroparen och kollade igen och då fanns jag inte på det startnummret! Då visade det sig att jag hade snurrat till det. Det var i den andra klassen, som jag hade just detta startnummer. Speakern tyckte nog synd om mig och jag fick starta ändå, för som han sa, Nu står du ju här och hunden är redo, och han ska ju inte drabbas! Väl var väl det, när det nu gick så bra för oss.

Vi gjorde ett försök till på tävling i Borås och där finns vi med i resultatlistan också. Det kändes nästan som att det blev till en vana, detta att få vara med på listorna som sätts upp på tävlingsplatsen. Inte för att jag har något emot det, men lite ovant är det ju fortfarande.

Sedan började vår kurs på hösten och det hade nog gått troll i mina kursdagar. Brukar inte ha frånvaro, men i den här kursen blev det osedvanligt mycket av den varan. En gång blev hunden sjuk och kräktes på em. Ringde och sa att vi inte kommer i kväll, vilket var trist eftersom vi skulle filma just den dagen. Nästa gång körde jag sönder två aluminiumfälgar och två däck på bilen när jag var på väg till kursen. Vinglade väl till lite med ratten och bilen studsade omkring bland en massa kanststen och sedan gick det inte att köra mer. Då ringde jag till Anders och undrade om han kunde komma och byta lite däck åt mig. Vadå, du har väl reservdäck, sa han. Ja, sa jag, men inte två !! Han var väl inte helt nöjd med mig just då... Men jag fick mina däck bytta och kunde åka på kurs i alla fall. Tack Anders! Den kvällen var det åskoväder och det blev strömavbrott hemma.

När det var dags för kursavslutning var jag där och laddad inför uppgiften. Vi hade lite annorlunda ”tävlingsregler” denna kväll, vilket innebar man kunde bli diskad vid flera tillfällen och få sk straffpoäng i stället för att bli struken ur resultatlistan. Kan avslöja att jag och Totti var de enda som lyckade att bli diskade två gånger i samma lopp. Det var då jag blev helt övertygad om att han är en PRISBELÖNT DISKMASKIN. Så nu har jag två. En med fyra ben och en monterad i köket.

Innofficiell tävling på Brukshundsklubbens Gbg-Avd

På svenska flaggans dag den 6 Juni, var det Agilitytävling. Givetvis var vi anmälda jag ochTotti. Nu hade vi möjligheter när det var på hemmabanan och allt. Vädret var faktiskt rätt bra, lite duggregn mellan varven i övrigt uppehåll. Totti blir fort varm och trött när det är stekande sol. Vi var anmälda till 3 lopp. Vid målgången stod det en tunna med diskborstar som tröstpris till de som ”diskade” ut sig. Jag och Totti fick 2 st och råkade av bara farten komma med i Resutatlistan i ett av loppen.

DEBUT PÅ AGILITYTÄVLING 26 MAJ-06

Nu har vi gjort debut, jag och Totti på agilitytävling. Detta skedde sista helgen i Maj-06 i Oxie. Jag kände mig väldigt osäker in i det sista om vi skulle åka eller ej, eftersom vi inte var riktigt väl förberedda för uppgiften. Vintern var lång, vilket innebar att kursen vi var anmälda till blev 4 veckor försenad. Så tävlingen skulle gå av stapeln innan vi hade blivit färdiga med kursen, och det kändes inte riktigt bra. Jag visste ju att vi skulle behöva all träning som gick att få. Mina instruktörer trodde att vi skulle klara av det, så då bestämde jag mig för att delta. Det var roligt att vara med och jag är så glad för att vår debut är avklarad.

Så här var det......för oss

Innan vi åkte hade jag printat ut startlistor för samtliga dagar och såg till min fasa att första dagens första klass hade jag fått startnummer 2. Agility tycks bestå av en massa morgonpigga människor och jag hör inte till den skaran. Första start var 07,40 och banvandring redan 07,20. Då skulle jag innan det ha startanmält mig och dessutom skulle hunden mätas in. Planerade allt minut för minut, vilket innebar att vi skulle vara på plats 06,30 och anmäla för att sedan kunna vara först i kön till inmätningen. Det sprack direkt, då vi blev nr 3 i kön. Tiden gick och ingen kom för att mäta hundar och jag blev riktigt nervös. Gick och frågade flera gånger om det inte kommer någon snart och fick hela tiden lugnande besked att; dom kommer.

När min banvandring började var det fortfarande ingen som hade kommit för att mäta. Kan villigt erkänna att då hade mitt tillfälliga lugn (som egentligen var morgontrötthet) försvunnit totalt. Anders fick stå kvar i kön med Totti och jag gick till banvandringen. Där försökte jag att lägga upp en osedvanligt bra plan för hur vi skulle ta oss runt utan problem. Under tiden hade Totti passerat inmätningen och jag skulle nu värma upp både mig och hunden och ladda inför vår första start.

Hade velat kunna titta på några starter innan det var vår tur, men med startnummer 2 fungerade inte det. Första hunden såg jag ingenting av, för då var jag helt koncentrerad på min hund. Så jag kände mig ganska ”först” när jag gick fram till starten och satte upp min hund. Första hindret var ett vanligt hopphinder, andra var den korta tunneln och därefter stod A-hindret i en lite bananformad linje. Hade bestämt mig för att göra en samtidig start, då Totti kan bli lite osäker med många hundar bakom sig och då blir det tjuvstart. Riktade in mig fint mot tunneln, den brukar aldrig vara några problem med, så jag kände mig ganska säker åtminstone för de första hindren.

Foto från starten, där Totti springer förbi tunneln och upp på A-hindret.

Ropade HOPPA och så var vi igång. Totti hoppade fint över första hopphindret och kvickt som en vessla sprang han förbi både mig och tunnel och upp på A-hindet. Döm om min förvåning, det ingick inte i min plan. Då hör jag domarens visselpipa och så var vi diskade. Ett hinder hann vi med i vår debut innan diskningen kom. Jaha, tänkte jag, det är vinna eller försvinna som gäller och eftersom vi inte kunde vinna så fick jag tag i kopplet för att gå ut. Då hör jag speakerns röst igenom dimman jag befann mig i, att man får köra klart inom idealtiden. Snabbt som attan släppte jag kopplet ropade på min hund och sedan var vi i gång. Tillsammans denna gången. Jag pekade och sprang som jag aldrig gjort förr. Totti lyssnade och hoppade och ”frågade” flera gånger (när jag var sen med kommando), vart vi skulle. Vi kom i ”mål” som världens bästa vänner! Vilken duktig vovve jag har! Det är så det ska vara när Agility är som bäst.

Det var i slalom vi fastnade i samtliga lopp. Några av våra starter hade vi blivit diskade i även om slalom hade gått bra, eftersom Totti gick upp på A-hindret, när han inte skulle. Dels var jag sen i min handling och dels tycker Totti att A-hindret är väldigt roligt.

Inför den sista starten på söndagen värmde vi upp oss, putsade på koncentrationen, tog av regnjackan kollade fickorna och gick in och ställde upp för start. Tittade lite snabbt på banan och memorerade vägarna. Tog av Totttis halsband och nu tordes jag lämna honom i starten. Gick ut två hinder och ropade sedan HOPPA. Första hindret och gick bra och även andra, tredje hindret var A-hindret och då blåser domaren i sin pipa...... diskad igen. Varför då?? Jag fattade ingenting men körde klart banan i alla fall. Slalom krånglade precis som vanligt och vid ett tillfälle tog Totti ett eget initiativ på banan (inte så bra,), så vi hade ju inte varit felfria ändå som tur var. När jag kom ut fick jag reda på varför vi blev diskade; Jag hade inte väntat in startsignalen! Hur många gånger har jag inte hört detta på kurserna, att man måste vänta in start signalen.

Lite surt, men förhoppningsvis gör jag inte om detta igen. Jag var i alla fall väldigt glad för att vi tog A-hindret i rätt ordning denna gången till skillnad från vår första start. Nu vet jag vad vi ska träna på. Måste även få lite bättre ordning på min handling för det fanns faktiskt tillfällen under dessa dagar där jag kände mig som en ”trimmad trafikpolis” i en Brittisk komedi. Min superhyggliga hund gjorde sitt bästa för att tolka alla dessa signaler, vilket säkert inte varit helt enkelt.
Vi lyckades inte att komma med på några resultatlistor under helgen, mest p.g.a. slalomet. Jag fattar inte detta, Hur svårt kan det vara? Några pinnar på en rad! Vi var inte så bra på slalom ens på träningarna hemma och jag vet ju att det inte brukar bli bättre på tävling, men hade räknat med att kunna ”tråckla” oss igenom. När jag insåg att vi kommer inte igenom, så satte jag fart mot nästa hinder och då blev vi diskade (igen). Men det är inget som jag hänger läpp för, det viktiga är att vi fick bra erfarenheter med oss från tävlingsmiljö. Och dessutom vet jag vad vi behöver träna på..........

AGILITYKURS PÅ Gbg-Avd hösten-05

Hösten -05 har vi gått fortsättningskurs jag och Totti.

Vi har varit 8 st på kursen och haft mycket trevligt på våra kurstillfällen. Hösten har bjudit på mycket bra väder och det har varit torrt på marken, så vi har sluppit att halka omkring. Fast det fick vi tillbaka nu när vi hade vår avslutning. Himlen öppnade sig totalt!

Eftersom det inte finns något dåligt väder och bra kläder kan man införskaffa, så hjälper det inte att hänga läpp.Vi gjorde vad vi kunde jag och Totti Galotti. Tyvärr syns det inte på bilden hur regnet vräker ner över oss, men man kanske kan ana det ändå. I vilket fall som helst, så hade vi trevligt och ännu bättre blev det när vi fick pris jag och Totti för vår insats på vårt ”Examensprov”. Ännu en gång har vi fått känna på ”segerns” sötma :-)


Fortsättningskurs på Gbg-Avd
 

Efter vinter kommer vår, och så skedde även detta år, även om jag tvivlade ibland. Fortsättningskursen startade med några från nybörjarkursen och några nya hade kommit till. Vi hade samma instruktörer som tidigare (Sebastian och Emma). Nu ställdes det lite högre krav på oss, så det gällde att inte fuska med träningarna. Några av oss på kursen ville prova att tävla, vilket gjorde våra instruktörer fick planera om sin kurs lite grann. Det blev så att nästa alla i gruppen anmälde sig till en Inoff tävling på Partille Brukshundsklubb som heter ”Vårhoppet”. Vi tränade inför ”den stora dagen” och Sebastian och Emma var med oss hela tävlingsdagen och hjälpte oss med banvandring och annat man behöver hjälp med när man är nybörjare.

Det var inga strålande resultat den dagen, men vi var många erfarnheter rikare, och det var ju därför vi var där. Vi ”diskade” oss i samtliga lopp. Dels ville Totti kontrollera alla nummerskyltar som fanns vid hinderna, och dels var han påverkad av alla som satt runtomkring. Han ”frös fast” i slalomet i samtliga lopp. Kontakt var ej möjlig!! Måste nog erkänna att jag var förfärligt nervös också. Fick svårt att andas och glömde visa vägen för hunden (har jag sett på film). Första banan kom vi runt utan större besvär, dock med diskning, då Totti tog en tunnel, som han inte skulle. Längre fram på dagen, blev Totti trött och de sista loppen gick inget vidare alls. Här på bilden ovanför syns det att han river hindret. Vilket han normalt inte gör.

Det närmsta Prispallen vi kom ,var när vi Grattade Tottis syster Alize, som stod som segrare i mediumklassen. Grattis till Maria och Alize!

Vid nästa kurtillfälle utvärderade vår tävlingsdag och desssutom hade Emma och Sebastian filmat våra lopp och det var jätteroligt att få se vad - och kanske framför allt vad vi inte gjorde (trots att vi hade fått lära oss). Det var några gånger kvar på kursen och vi tränade på som vanligt. Kursavslutningen gjorde vi som en tävling med tidtagning och startnummer ordning. Till min stora glädje kom vi runt med snabbaste tiden och felfria. Fick känna på segerns sötma!! Härligt. Agility är toppen när det går som bäst.

I Februari-05 tränade vi i ett Ridhus i Örby genom Marks Brukshundsklubb.

Vi fick möjlighet att kunna träna under vintern och det var kändes mycket bra. Dels för att det var vinter och vi inte tränade så mycket annat, men framför allt att vi kunde repetera det vi hade lärt oss på kursen och höstens träningar. Jag fick känna på hur det är att springa i ett ridhus med dålig kondition. Sista tillfället gjorde vi i tävlingsform. Vi gick in en och en i ridhuset och körde en bana. Jag och Totti stod utanför och väntade på vårt startnummer och var hur lugna som helst. Det var ju bara våra träningskompisar som var där. När det sedan blev vår tur och jag kom in i Ridhuset drabbades jag av stora ”NERVOSITETEN”. När jag skulle skicka Totti på hinder så sa jag fel hindernamn och tappade bort banan totalt. Helt plötsligt hade jag inte en aning om hur banan gick. Fick hjälp av de andra på läktaren och vi kom runt till slut, fast då hade Totti hunnit med ett par hinder extra under tiden. Det blev nog 35 fel tror jag, men alla som deltog fick pris och så även vi.

På hösten -04 gick vi på Nybörjarkurs i Agility, på SBK GBG-Avd i Kallebäck.

En mycket trevlig kurs med bra stämning från början. Vi tränade både höger och vänsterhandling och alla olika hinder. Både jag och Totti tyckte det var jobbigt att han ibland/ofta skulle vara på höger sida. Vi har ju tränat mycket lydnad och det fick vi ”äta” upp nu. Det där med högersidan kallade jag för ”felsida”. Träningen mellan kurstillfällena gjorde vi på Marks Brukshundsklubb tillsammans med Pernilla (som har Totti mamma och syster Viva) och Maria (som har Tottis syster Alize). Kursen tog slut alldeles för fort, så det var bara att anmäla sig till fortsättningskursen på våren.